novellina.blogg.se

Jag kör. Förtvivlat. In mot stan, igen. Hem. Eller det är inget hem. Ett hotellrum kan aldrig vara ett hem. Och det känns. Det känns för det finns ingen egen vrå. En egen vrå att bara vara sig själv i, som det finns i alla hem. En sådan vrå hade jag behövt nu. En stilla, egen, ensam, vrå att bara vara i. Att sörja min egen tragik. En tragik som jag inte rår för. De säger ju att man blir som sin far. Och jag kan bara instämma. Jag är som min far var. Ibland känner jag en stor tillfredställelse, såklart. Att leva ut sina lustar gör en tillfredställd. Men sen, sen kommer ångesten. Hur kan man göra såhär? Hur kan man utsätta ett barn för det här? Hur kan man bara agera utan någon som helst empati? Medan jag blir tillfredställd så lider andra. Det förstår jag inte då, då ställer min hjärna om sig till att bara se det goda för att jag ska få rätt, för att övertyga mig själv att jag behöver det här. Det kanske är ett handikapp. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte fungerar i relationer. Jag vill, men det går inte. Jag måste ha min frihet, få ge mig hän mina lustar. Det är bara så det är. Min far lämnade det i arv till mig. Jag säger ju det, man blir som sin egen far. Det är inte mitt fel. 

Jag parkerar bilen och går upp på rummet. När jag stänger dörren om mig kommer känslorna. Jag vill ju bara ha honom. Tårarna rinner nedför kinderna, det jag känner är så starkt. Jag behöver honom. När jag tittar på fotografiet på honom blir jag varm i hela kroppen. Och idag såg jag honom livs levande. Han var så fin. Jag hade parkerat bilen så att jag hade insyn över skolgården. Man ser rakt in nu när löven på buskarna har fallit till marken. Han spelade fotboll. Han hade fina blåa ögon, det såg jag ända från bilen. Hela han var fin. Jag ser så fram emot att få möta honom. Att få krama om honom. Snart är den dagen här. Lite mer saker som jag måste ordna upp först, men snart, snart kommer dagen. Och den tillfredställelsen. Den tror jag ändå slår alla.

Forstättning följer....

OBSERVERA ATT DETTA ÄR EN FIKTIV NOVELL.