En blogg med kärlek till den lilla berättelsen.
En novell per vecka. En del per dag.
Olika genre, olika karaktärer, olika livsöden.
Självupplevt och fiktivt.
Lyckligt och olyckligt.
Högt och lågt.
För en gångs skull är vi inte sena. Allting har bara fungerat den här morgonen. Anton sprudlar efter en dröm som tagit honom med storm. Han drömde att han träffade Zlatan. Att Zlatan gav honom tips och tränade med honom. Han säger om och om igen att det var så verkligt. Att jag bara måste förstå hur verkligt det var. Jag ler. Inombord och utombords. Finns det något bättre än en glad och frisk unge? Det är lycka. Det är harmoni. Nu närmar vi oss skoltrappan. Jag kramar om honom hårt, ger honom en puss på pannan och säger att jag hämtar honom tidigare från fritids idag. Det bestämde jag just. Det känns som att vi behöver lite egen tid. Inte bara en stressig vardagseftermiddag. Jag står kvar på trappan medan jag ser honom gå in i porten och vinka mot mig. De gnistrande blå ögonen lyser fortfarande av lyckan, den lyckan han fått av något så enkelt som en dröm - det var förvisso inte vilken dröm som helst, men ändå.
Det är dags. Idag är det dags. Jag har smygit in i skolan. Står och läser på en anslagstavla innanför entrén. Vill inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det här måste gå till på mitt sätt, nu när jag är här, när den stora dagen är kommen. Och där öppnas dörren och jag hör en ljus röst ropa hejdå till någon utanför. Han kommer sedan in i entrén och går mot den högra korridoren. Jag börjar röra mig mot honom. Han ser mig. Han fina blåa ögon tindrar. Jag blir nästa knäsvag. Kan inte låta bli att le mot honom. Han märker att jag söker hans kontakt och därför säger han hej. Jag hälsar tillbaka samtidigt som jag frågar honom hur han mår. Sedan frågan jag vad hans mamma heter och var hon är. Han ser lite konstigt på mig. Ser lite rädd. Fan. Han får inte bli rädd nu. Det är inte bra. Han svarar i alla fall och då undrar jag över vem hans pappa är. Här händer det något som jag inte räknat med. Underläppen börjar darra lätt och hans krytar fram att han inte har någon pappa.
Idag har jag valt att vara där tidigt. Annars har jag alltid varit där vid lunch. Men jag kom på att det kanske är bättre val att slå till på morgonen. Jag har parkerat runt hörnet och ställt mig rakt över gatan, vid en korsning. Låtsas prata i telefon så att det inte ser misstänksamt ut. Det vore ju synd. Klockan är kvart över åtta. Borde han inte vara här nu? Börjar de inte tjugo över åtta här? Det har jag förstått som den svenska standarden. En del barn och deras mammor, men även pappor, har i och för sig strömmat in. Men var är han med den där särskilda utrålningen, de gnistrande blåa ögonen och det säregna skrattet som gör mig hela varm? Det är ju han jag väntar på. Ingen annan. Nu har det gått tio minuter sedan jag kom hit. Jag tänder en cigg och tar några bloss, låtsas vänta på någon. Det får ju inte verka konstigt. Det vore synd om jag väckte uppmärksamhet. Han får komma nu annars spricker det.
Jag läser nyheterna på min iPhone. Som sagt, jag får inte väcka uppmärksamhet. Inte verka främmande. Inte verka avvikande. En iPhone att pilla med är bra. Det är så stockholmare gör när man väntar. Då smälter man in, hoppas jag.
Och där, när jag fastnat i en av DNs artiklar om hur Löfvén är i blåsväder, hör jag hans röst. Han vinkar till sin mamma som ger honom slängkyssar nedifrån trappan. Jag hinner bara se hur han vänder sig om och går in i skolan medan mamman rusar iväg samtidigt som hon stoppar in iPhone-lurarna i öronen och verkar ringa ett samtal medan hon rusar vidare. Jag säger ju det. Stockholmare använder sin iPhone så tydligt. Även om det kanske inte är så konstigt att man just ringer med den, men i alla fall. Trist. Jag hade behövt se mer av honom. Nu måste jag lösa det här. Det är nog bättre på morgonen ändå, fast jag måste smyga mig in i skolan. Finns det övervakningskameror där tro? Tål att tänkas på. Farligt om någon ser mig innan jag får tag i honom. Eller kanske inte farligt. Mer olämpligt. Enligt min plan, strikt olämpligt. Jag måste få tag i honom först, utan att någon blandar sig i. Så måste det gå till. Det har jag bestämt.
Hon har vaknat med en jävulsk huvudvärk. En alvedon och sedan är det bara att väcka Anton. Hoppas inte han börjar bli sjuk. Det har vi inte tid med. Inte alls. Har man någonsin tid förresten? Det är väl just det. Tiden räcker inte till längre. Undra om det inte var bättre förr. Kärnfamiljsmodellen. Den var nog inte så dum. Ett mer tydligt delat ansvar. Inte som nu, ensamstående med allt ansvar. Ansvar för att mitt barn ska ha en trygg och harmonisk uppväxt med mat på bordet. Ansvar för att se till att ha ett jobb att gå till så att man kan försörja sitt barn, och sig själv. Ansvar för att hänga med i alla trender så att barnet inte blir utfryst på grund av fel skor, tröja eller mobiltelefon. Förvisso kanske jag överdriver nu. Jag har trots allt Anton i en bra skola där han är omtyckt och hysterin kring materiella ting verkar inte vara så utspridd. Och jag är glad att han har fotbollen. Hela han lyser upp när han pratar om fotboll och när han spelar fotboll liksom glittrar det i hans alldeles blåa klara ögon. Jag hoppas det håller i sig. Han är ju nara nio år än, mycket kan hända. Så länge han har fotbollen som största intresse känner jag mig trygg. Det är där han skapar sig bra manliga förebilder. Han ser så mycket upp till sin fotbollstränare, för att inte tala om idrottsläraren. Det behöver han, bra manliga förebiler. Nu när hans pappa är borta. Han kommer aldrig komma tillbaka. Så är det bara. Det är en sorg som han kommer få leva med hela livet.
Dags att ta tag i morgonbestyren. Jag väcker Anton med hjärtat i halsgropen, han får inte vara sjuk. Han öppnar ögonen, som är lite igenklistrade av varig sörja. Sömndrucken säger han godmorgon. Än så länge verkar det helt ok. Jag går och förbereder frukosten medan han får vakna till. Efter tio minuter kommer han in i köket. När jag frågar hur han mår så svarar han såklart att han har ont i huvudet. Typsikt. Vi provar med alvedon och äter frukost. Det kanske bara är morgontröttheten. Men det är ju det här med halvkrassliga barn också, man har ju ansvar att se till att de håller sig hemma och inte smittar andra heller. Så var vi där igen, det där ansvaret. Det stressar mig, jag mår dåligt, jag räcker inte till. Hur klarar alla ensamstående två-, tre-, fyrabarnsmammor av vardagen? Och dessutom hinner de blogga, baka, träffa vänner över fika, after noon-tea och fina middagar på de rätta restaurangerna. Och juste, de hinner dessutom med femtiotal härliga venissager och invigningar i veckan som de blivit bjudna till eftersom de har de där välbesökta bloggarna. Jag blir galen. Och nu ser Anton att jag är ledsen också. Han ser sånt vid det här laget. Han är den som lägger armarna om mig för att ge mig tröst. Så var vi där igen, min nioåriga son ska väl inte behöva vara den som är stark och tröstar mig. Helt fel. Och allt är mitt fel. Jag har ju trots allt sett till att han finns till och jag älskar honom över allt annat men hur ska jag kunna ta mitt ansvar. Han måste få en bra uppväxt och det är jag som måste se till att det blir så. Därför ler jag mot honom och säger att jag bara är lite trött men att vi nu måste borsta tänderna och ta oss iväg. Skolan börjar om en halvtimme och jag har ett viktigt jobbmöte om en timme.
Jag kör. Förtvivlat. In mot stan, igen. Hem. Eller det är inget hem. Ett hotellrum kan aldrig vara ett hem. Och det känns. Det känns för det finns ingen egen vrå. En egen vrå att bara vara sig själv i, som det finns i alla hem. En sådan vrå hade jag behövt nu. En stilla, egen, ensam, vrå att bara vara i. Att sörja min egen tragik. En tragik som jag inte rår för. De säger ju att man blir som sin far. Och jag kan bara instämma. Jag är som min far var. Ibland känner jag en stor tillfredställelse, såklart. Att leva ut sina lustar gör en tillfredställd. Men sen, sen kommer ångesten. Hur kan man göra såhär? Hur kan man utsätta ett barn för det här? Hur kan man bara agera utan någon som helst empati? Medan jag blir tillfredställd så lider andra. Det förstår jag inte då, då ställer min hjärna om sig till att bara se det goda för att jag ska få rätt, för att övertyga mig själv att jag behöver det här. Det kanske är ett handikapp. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte fungerar i relationer. Jag vill, men det går inte. Jag måste ha min frihet, få ge mig hän mina lustar. Det är bara så det är. Min far lämnade det i arv till mig. Jag säger ju det, man blir som sin egen far. Det är inte mitt fel.
Jag parkerar bilen och går upp på rummet. När jag stänger dörren om mig kommer känslorna. Jag vill ju bara ha honom. Tårarna rinner nedför kinderna, det jag känner är så starkt. Jag behöver honom. När jag tittar på fotografiet på honom blir jag varm i hela kroppen. Och idag såg jag honom livs levande. Han var så fin. Jag hade parkerat bilen så att jag hade insyn över skolgården. Man ser rakt in nu när löven på buskarna har fallit till marken. Han spelade fotboll. Han hade fina blåa ögon, det såg jag ända från bilen. Hela han var fin. Jag ser så fram emot att få möta honom. Att få krama om honom. Snart är den dagen här. Lite mer saker som jag måste ordna upp först, men snart, snart kommer dagen. Och den tillfredställelsen. Den tror jag ändå slår alla.