novellina.blogg.se

Hon tittar ut ur fönstret. Snön bara yr. Hon känner dessutom hur hon blivit blöt om tårna. Tåget blev såklart försenat när snökaoset kom till Stockholm. Perrongen i Sundbyberg var dessutom helt översnöad så det är inte så konstigt att snön smälte och sipprade in till tårna där hon stod och väntade i fyrtiofem minuter.

 

Hon kränger av sig jackan och lutar sig tillbaka. Tänker. Flyttkillarna. Undra hur det kommer gå för dem på vägen upp i snöyran? De hämtade i alla fall lasset tidsenligt imorse. Det blir nog bra. Det finns värre saker att oroa sig för. Att Ted kom förbi igår till exempel. Det var inte riktigt det hon behövde nu känner hon. Undra var han tog vägen när hon avvisade honom. Kan han verkligen känna så för henne? De träffades under sex månader men hon kan inte känna någonting för honom nu när hon är påväg tillbaka till sig själv, till riktiga Ida. Det kan helt enkelt inte bli dem. Om han nu vet hur det ligger till med Stockholms-Ida så bör han förstå det. Han bör förstå att den personen inte finns. Hon kan förstå om han sörjer eftersom den Ida han kände är död. Hon är ju död. Det är lustigt det där, hur en konstruerad personlighet kan bli så verklig men när den krackelerar försvinner allt som hade med den att göra. Värderingar, känslor, livsåskådning, Allt. 

 

Ted han var fin så hon hoppas att han repar sig. Det gör han väl. Nu lägger hon locket på där och fortsätter sin resa tillbaka. Tillbaka till sitt ursprung, inte bara fysiskt, utan även som identitet. När familjejuristen ringde och berättade att faster Maria lämnat hela gården enbart till henne blev det som att blixten slog ner. Först kom såklart det dåliga samvetet. Maria betydde så mycket för henne under hela uppväxten men Ida hade inte hälsat på de senaste åren. Hon minns att Maria såg rakt igenom henne. Första, och enda, gången hon var uppe och hälsade på efter att hon flyttat till Stockholm så sa hon det. Maria var aldrig den som hymlade om någonting. Hon sa: - Ida, vem tror du att du är. Om du tror att du hittat dig själv där nere i Stockholm så kan jag säga dig att du är ute och cyklar. Bryt med det där livet omedelbart för ju längre tid du lever i din låtsasvärld desto svårare kommer du uppleva livet. 

 

Ida känner kärlek. Hon känner känslor igen, som den riktiga Ida. De riktiga känslorna kommer när hon tänker på faster Maria. Hon var så fin. De var så lika. Hon förstod henne. Hon behövde aldrig ens förklara. Maria kommer vara saknad, för resten av Idas liv. Och skulden att hon igonorerade rådet att bryta med låtsaslivet och att hon till råga på trotsighet inte ens hälsade på igen efter det. Nu kommer hon tillbaka. Till ett tomt hus, som Maria tillägnat just henne. Går det annat än att älska en sådan fin människa?

 

Fortsättning följer...

 

 

Ida står hel still. Hon verkar inte vet vad hon ska säga eller göra. Johan, eller egentligen Ted som han heter, går in i lägenheten. Stänger dörren om sig och omfamnar Ida. Och sedan börjar han förklara:

- Ida, jag har hört om allt. Allt om din riktiga bakgrund. Allt om din räkmacka in i de fina salongerna. Allt om hur din så kallade syster svek dig. Och jag har hört om huset i Norrland som du ärvt och nu är på väg att smita till. Jag vet också att även om ditt liv här i Stockholm mestadels var en falsk värld så var det vi hade, eller har, inte det. Man vet när allting bara känns rätt och det är så jag känner och jag vet att du känner likadant. Visst gör du? Du sa att du älskar mig, och jag älskar dig, jag gör det Ida. Och man säger ju inte något sådant utan att mena det. Inte ens i en för övrigt påhittad värld. Det är inte mänskligt. Och jag känner dig, jag vet att du är en god person. Jag vet att du älskar mig, jag älskar ju dig, det här blir bra. Du måste bara stanna. Stanna hos mig. Jag ställer upp för dig. Du är min och jag är din. Vi är till för varandra. Jag bara vet det. Jag känner det. Du känner det med va?

 

Ida är helt stel. Ted bara maler på. Hon vet inte vad hon ska säga. Han känns manisk, nästa besatt. Det är otäckt. Hon lossar sig ur hans famn. Hon tittar ned mot marken och döljer ansiktet i händerna. Det är tillfällen som dessa som man bara vill sjunka genom jorden, försvinna. Han har rätt i en sak. Hon är egentligen en god människa. Men. Bara för att hon är god betyder det inte att hon älskar honom. Det vet hon faktiskt inte. Nu finns det inget utrymme för några känslor till någon annan. Nu finns det bara utrymme för att försöka hitta tillbaka till sig själv. Att bli tillfreds med vem man själv är. Innan hon har kommit underfund med det har hon inget att säga honom. Egentligen inte efteråt heller. Det känns poänglöst. Hon kan inte kräva att han väntar på henne. Hon kan inte garantera att hon känner ett dyft för honom. Men en sak vet hon och det är att den tjej han har förälskat sig i inte finns längre. Det spelar ingen roll hur mycket han tror på att det är den sanna Ida han lärt känna för det har han inte, för Ida själv vet inte ens vem det är längre. Det är hon som hon måste hitta. 

 

- Ted... det är nog bäst att du går. Jag behöver vara för mig själv. Snälla.

 

Fortsättning följer...

Äntligen kommer han som ska hämta bokhyllan. Ida går mot dörren för att öppna. Hon lossar på säkerhetskedjan och öppnar dörren. För en gångs skull tittar hon inte genom titthålet först. Det brukar hon alltid göra. Konstigt tänker hon i samma veva som hon öppnar dörren. Och där utanför står kanske förklaringen. Samtidigt som hon öppnar dörren så börjar hon säga hej men så fort hon ser vem som står där utanför tystnar hon direkt. Om hon hade tittat genom titthålet och sett vem som stod där hade hon aldrig öppnat. Hon hade låtsats som att hon redan var borta. Att hon hade lämnat det här. Både lägenheten och det liv som hon levt de senaste fem åren. Nu måste hon ställas inför den här konfrontationen hon absolut inte ville. Han är dessutom helt rödgråten. Hur ska hon kunna förklara det här? Vad vet han? Varför är han rödgråten? Är han arg? Är han ledsen? Vad är han? 

 

Då öppnar han munnen och säger:

- Jag var tvungen att träffa dig innan det är för sent. När jag såg att du sålde hyllan tog jag tillfället. Det är alltså jag som är bokhylleköparn. Johan. 

Idas tankar bara snurrar. Hon förstår fortfarande ingenting. Hur visste han? Och vad ska hon säga? Hon har egentligen ingen vettig förklaring. Det är väl ändå det han är här och söker? En förklaring? 

- Johan....påhittigt, är det ända som kommer ur henne. 

 

Fortsättning följer...

Ida har precis packat det sista. Hela hemmet är nedpackat i flyttkartonger från Bauhaus. En gammal Billy-hylla är bara nedmonterad och väntar på att Blocket-köparen ska hämta den. Hon öppnar vädringsfönstret i köket och tänder en cigg. Blåser ut röken i den vinterkalla stockholmsluften så att det blir en stort rökmoln där andedräkten blandas med cigarettröken. Hon tänker att det var väl fan att det blev såhär. Cigg är ju inte det bästa för kroppen direkt men det var oundvikligt i det liv hon nu lämnar bakom sig. Och i jämförelse med alla andra alternativ är nog dessa Marlboro lights, eller silver som de numera heter, i det mildaste laget ändå. Hon röker klart och kastar ut fimpen ur fönstret, vem bryr sig en dag som denna, hon ska ju ändå flytta och det är dessutom snö ute så det är inte direkt brandrisk. 

 

Hon stänger fönstret igen. Nu känns det verkligen tomt. Tomt på alla möjliga sätt. Allting gick så fort. Plötsligt var jobbet hennes och det där livet hon alltid drömt om var verklighet. En verklighet som dock inte var helt korrekt konstruerad. Grunden var inte rätt gjuten om man säger så. 

 

Fortsättning följer...

Jag känner mig själv väldigt berörd över pojkens reaktion men försöker lägga band på mina egna känslor ett tag till så jag lägger en hand på hans axel och säger förlåt. Förklarar att jag inte visste att det var så känsligt, frågan om hans pappa. Nu behöver jag skapa en känsla av tillit så att han inte bryter ihop totalt. Därför väljer jag att fråga om det är Annika som är hans mamma? Om jag visar att jag känner hans mamma kanske han blir lite tryggare, tänker jag. Och det som sker är att han tittar upp mot mig, genom glansiga, tåriga, lysande, blåa ögon. Han får fram ett ja och jag ler mot honom och säger att det var tur det. Han skrattar till. Troligtvis mest för att han är nervös och inte riktigt vet hur han ska bete sig, men jag inser själv att det var konstigt sagt. Men jag tar sats, i mitt mod, och frågar om han känner igen mig? Om jag påminner han om något. Men då, plötsligt, hör jag hur entrédörrarna smälls upp och klackar klickar snabbt, springades, mot det stengolv som finns här i entrén, och hon kommer hitåt. Jag vänder mig om och möter hennes blick. "Vad fan är det här!?" skriker hon åt mig medan hon springer fram och omfamnar pojken.

 

Samtidigt som jag börjar fundera på hur hon vet att jag är här ser jag att pojken plockar upp telefonen ur fickan och stänger av samtalet. Samtalet som han troligen lyckats ringa från fickan, till sin mamma, till Annika. Nu brister det för mig. Hur ska jag orka träffa min son som jag inte sett sedan han var en liten liten bebis samtidigt som den kvinna jag älskade så högt men var alldeles för naiv för att älska fullt ut. Idag vet jag ju vilket fruktansvärt svin jag har varit. Jag fick en panikångestattack mitt i allt rosenröda babylyckorusskimmer. Jag var ju inte redo. Det var inte planerat. Mitt behov var inte över. Jag klarade inte av att ständigt komma i andra hand. Jag var tjugo år och levde i en sådan fruktansvärd sexuell frustration under ett år eftersom hon först var gravid i flera månader och tappade sexlusten totalt och dessutom sedan bara öste sin kärlek över barnet. Jag kände mig förnedrad och rädd. I stället för att ta mitt ansvar så bara drog jag. Jag packade en resväska och tog första bästa flyg till Thailand, sedan hörde jag aldrig av mig. I Thailand levde jag rövare. Mitt sexuella behov har alltid varit stort och det mättades rejält och jag trodde jag levde drömmen. Men en dag kom det i kapp mig. Och nu är jag här. Min son är det bästa som hänt mig och jag måste få vara hans pappa. Jag bara måste. Jag vill krama om honom, pussa på honom och bara ge honom allt kärlek jag har. Min kraft har tagit slut, jag inser att jag inte har något att säga. Jag sjunker ihop på knä, tårarna rinner, skammen känns och jag piper fram "jag är ju hans pappa, han måste ha en pappa".