novellina.blogg.se

Hon tittar ut ur fönstret. Snön bara yr. Hon känner dessutom hur hon blivit blöt om tårna. Tåget blev såklart försenat när snökaoset kom till Stockholm. Perrongen i Sundbyberg var dessutom helt översnöad så det är inte så konstigt att snön smälte och sipprade in till tårna där hon stod och väntade i fyrtiofem minuter.

 

Hon kränger av sig jackan och lutar sig tillbaka. Tänker. Flyttkillarna. Undra hur det kommer gå för dem på vägen upp i snöyran? De hämtade i alla fall lasset tidsenligt imorse. Det blir nog bra. Det finns värre saker att oroa sig för. Att Ted kom förbi igår till exempel. Det var inte riktigt det hon behövde nu känner hon. Undra var han tog vägen när hon avvisade honom. Kan han verkligen känna så för henne? De träffades under sex månader men hon kan inte känna någonting för honom nu när hon är påväg tillbaka till sig själv, till riktiga Ida. Det kan helt enkelt inte bli dem. Om han nu vet hur det ligger till med Stockholms-Ida så bör han förstå det. Han bör förstå att den personen inte finns. Hon kan förstå om han sörjer eftersom den Ida han kände är död. Hon är ju död. Det är lustigt det där, hur en konstruerad personlighet kan bli så verklig men när den krackelerar försvinner allt som hade med den att göra. Värderingar, känslor, livsåskådning, Allt. 

 

Ted han var fin så hon hoppas att han repar sig. Det gör han väl. Nu lägger hon locket på där och fortsätter sin resa tillbaka. Tillbaka till sitt ursprung, inte bara fysiskt, utan även som identitet. När familjejuristen ringde och berättade att faster Maria lämnat hela gården enbart till henne blev det som att blixten slog ner. Först kom såklart det dåliga samvetet. Maria betydde så mycket för henne under hela uppväxten men Ida hade inte hälsat på de senaste åren. Hon minns att Maria såg rakt igenom henne. Första, och enda, gången hon var uppe och hälsade på efter att hon flyttat till Stockholm så sa hon det. Maria var aldrig den som hymlade om någonting. Hon sa: - Ida, vem tror du att du är. Om du tror att du hittat dig själv där nere i Stockholm så kan jag säga dig att du är ute och cyklar. Bryt med det där livet omedelbart för ju längre tid du lever i din låtsasvärld desto svårare kommer du uppleva livet. 

 

Ida känner kärlek. Hon känner känslor igen, som den riktiga Ida. De riktiga känslorna kommer när hon tänker på faster Maria. Hon var så fin. De var så lika. Hon förstod henne. Hon behövde aldrig ens förklara. Maria kommer vara saknad, för resten av Idas liv. Och skulden att hon igonorerade rådet att bryta med låtsaslivet och att hon till råga på trotsighet inte ens hälsade på igen efter det. Nu kommer hon tillbaka. Till ett tomt hus, som Maria tillägnat just henne. Går det annat än att älska en sådan fin människa?

 

Fortsättning följer...