novellina.blogg.se

För en gångs skull är vi inte sena. Allting har bara fungerat den här morgonen. Anton sprudlar efter en dröm som tagit honom med storm. Han drömde att han träffade Zlatan. Att Zlatan gav honom tips och tränade med honom. Han säger om och om igen att det var så verkligt. Att jag bara måste förstå hur verkligt det var. Jag ler. Inombord och utombords. Finns det något bättre än en glad och frisk unge? Det är lycka. Det är harmoni. Nu närmar vi oss skoltrappan. Jag kramar om honom hårt, ger honom en puss på pannan och säger att jag hämtar honom tidigare från fritids idag. Det bestämde jag just. Det känns som att vi behöver lite egen tid. Inte bara en stressig vardagseftermiddag. Jag står kvar på trappan medan jag ser honom gå in i porten och vinka mot mig. De gnistrande blå ögonen lyser fortfarande av lyckan, den lyckan han fått av något så enkelt som en dröm - det var förvisso inte vilken dröm som helst, men ändå.

 

Det är dags. Idag är det dags. Jag har smygit in i skolan. Står och läser på en anslagstavla innanför entrén. Vill inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det här måste gå till på mitt sätt, nu när jag är här, när den stora dagen är kommen. Och där öppnas dörren och jag hör en ljus röst ropa hejdå till någon utanför. Han kommer sedan in i entrén och går mot den högra korridoren. Jag börjar röra mig mot honom. Han ser mig. Han fina blåa ögon tindrar. Jag blir nästa knäsvag. Kan inte låta bli att le mot honom. Han märker att jag söker hans kontakt och därför säger han hej. Jag hälsar tillbaka samtidigt som jag frågar honom hur han mår. Sedan frågan jag vad hans mamma heter och var hon är. Han ser lite konstigt på mig. Ser lite rädd. Fan. Han får inte bli rädd nu. Det är inte bra. Han svarar i alla fall och då undrar jag över vem hans pappa är. Här händer det något som jag inte räknat med. Underläppen börjar darra lätt och hans krytar fram att han inte har någon pappa.

 

Fortsättning följer...