novellina.blogg.se

Hon har vaknat med en jävulsk huvudvärk. En alvedon och sedan är det bara att väcka Anton. Hoppas inte han börjar bli sjuk. Det har vi inte tid med. Inte alls. Har man någonsin tid förresten? Det är väl just det. Tiden räcker inte till längre. Undra om det inte var bättre förr. Kärnfamiljsmodellen. Den var nog inte så dum. Ett mer tydligt delat ansvar. Inte som nu, ensamstående med allt ansvar. Ansvar för att mitt barn ska ha en trygg och harmonisk uppväxt med mat på bordet. Ansvar för att se till att ha ett jobb att gå till så att man kan försörja sitt barn, och sig själv. Ansvar för att hänga med i alla trender så att barnet inte blir utfryst på grund av fel skor, tröja eller mobiltelefon. Förvisso kanske jag överdriver nu. Jag har trots allt Anton i en bra skola där han är omtyckt och hysterin kring materiella ting verkar inte vara så utspridd. Och jag är glad att han har fotbollen. Hela han lyser upp när han pratar om fotboll och när han spelar fotboll liksom glittrar det i hans alldeles blåa klara ögon. Jag hoppas det håller i sig. Han är ju nara nio år än, mycket kan hända. Så länge han har fotbollen som största intresse känner jag mig trygg. Det är där han skapar sig bra manliga förebilder. Han ser så mycket upp till sin fotbollstränare, för att inte tala om idrottsläraren. Det behöver han, bra manliga förebiler. Nu när hans pappa är borta. Han kommer aldrig komma tillbaka. Så är det bara. Det är en sorg som han kommer få leva med hela livet.

 

Dags att ta tag i morgonbestyren. Jag väcker Anton med hjärtat i halsgropen, han får inte vara sjuk. Han öppnar ögonen, som är lite igenklistrade av varig sörja. Sömndrucken säger han godmorgon. Än så länge verkar det helt ok. Jag går och förbereder frukosten medan han får vakna till. Efter tio minuter kommer han in i köket. När jag frågar hur han mår så svarar han såklart att han har ont i huvudet. Typsikt. Vi provar med alvedon och äter frukost. Det kanske bara är morgontröttheten. Men det är ju det här med halvkrassliga barn också, man har ju ansvar att se till att de håller sig hemma och inte smittar andra heller. Så var vi där igen, det där ansvaret. Det stressar mig, jag mår dåligt, jag räcker inte till. Hur klarar alla ensamstående två-, tre-, fyrabarnsmammor av vardagen? Och dessutom hinner de blogga, baka, träffa vänner över fika, after noon-tea och fina middagar på de rätta restaurangerna. Och juste, de hinner dessutom med femtiotal härliga venissager och invigningar i veckan som de blivit bjudna till eftersom de har de där välbesökta bloggarna. Jag blir galen. Och nu ser Anton att jag är ledsen också. Han ser sånt vid det här laget. Han är den som lägger armarna om mig för att ge mig tröst. Så var vi där igen, min nioåriga son ska väl inte behöva vara den som är stark och tröstar mig. Helt fel. Och allt är mitt fel. Jag har ju trots allt sett till att han finns till och jag älskar honom över allt annat men hur ska jag kunna ta mitt ansvar. Han måste få en bra uppväxt och det är jag som måste se till att det blir så. Därför ler jag mot honom och säger att jag bara är lite trött men att vi nu måste borsta tänderna och ta oss iväg. Skolan börjar om en halvtimme och jag har ett viktigt jobbmöte om en timme.

 

Fortsättning följer....