En blogg med kärlek till den lilla berättelsen.
En novell per vecka. En del per dag.
Olika genre, olika karaktärer, olika livsöden.
Självupplevt och fiktivt.
Lyckligt och olyckligt.
Högt och lågt.
Hon tittar ut ur fönstret. Snön bara yr. Hon känner dessutom hur hon blivit blöt om tårna. Tåget blev såklart försenat när snökaoset kom till Stockholm. Perrongen i Sundbyberg var dessutom helt översnöad så det är inte så konstigt att snön smälte och sipprade in till tårna där hon stod och väntade i fyrtiofem minuter.
Hon kränger av sig jackan och lutar sig tillbaka. Tänker. Flyttkillarna. Undra hur det kommer gå för dem på vägen upp i snöyran? De hämtade i alla fall lasset tidsenligt imorse. Det blir nog bra. Det finns värre saker att oroa sig för. Att Ted kom förbi igår till exempel. Det var inte riktigt det hon behövde nu känner hon. Undra var han tog vägen när hon avvisade honom. Kan han verkligen känna så för henne? De träffades under sex månader men hon kan inte känna någonting för honom nu när hon är påväg tillbaka till sig själv, till riktiga Ida. Det kan helt enkelt inte bli dem. Om han nu vet hur det ligger till med Stockholms-Ida så bör han förstå det. Han bör förstå att den personen inte finns. Hon kan förstå om han sörjer eftersom den Ida han kände är död. Hon är ju död. Det är lustigt det där, hur en konstruerad personlighet kan bli så verklig men när den krackelerar försvinner allt som hade med den att göra. Värderingar, känslor, livsåskådning, Allt.
Ted han var fin så hon hoppas att han repar sig. Det gör han väl. Nu lägger hon locket på där och fortsätter sin resa tillbaka. Tillbaka till sitt ursprung, inte bara fysiskt, utan även som identitet. När familjejuristen ringde och berättade att faster Maria lämnat hela gården enbart till henne blev det som att blixten slog ner. Först kom såklart det dåliga samvetet. Maria betydde så mycket för henne under hela uppväxten men Ida hade inte hälsat på de senaste åren. Hon minns att Maria såg rakt igenom henne. Första, och enda, gången hon var uppe och hälsade på efter att hon flyttat till Stockholm så sa hon det. Maria var aldrig den som hymlade om någonting. Hon sa: - Ida, vem tror du att du är. Om du tror att du hittat dig själv där nere i Stockholm så kan jag säga dig att du är ute och cyklar. Bryt med det där livet omedelbart för ju längre tid du lever i din låtsasvärld desto svårare kommer du uppleva livet.
Ida känner kärlek. Hon känner känslor igen, som den riktiga Ida. De riktiga känslorna kommer när hon tänker på faster Maria. Hon var så fin. De var så lika. Hon förstod henne. Hon behövde aldrig ens förklara. Maria kommer vara saknad, för resten av Idas liv. Och skulden att hon igonorerade rådet att bryta med låtsaslivet och att hon till råga på trotsighet inte ens hälsade på igen efter det. Nu kommer hon tillbaka. Till ett tomt hus, som Maria tillägnat just henne. Går det annat än att älska en sådan fin människa?
Ida står hel still. Hon verkar inte vet vad hon ska säga eller göra. Johan, eller egentligen Ted som han heter, går in i lägenheten. Stänger dörren om sig och omfamnar Ida. Och sedan börjar han förklara:
- Ida, jag har hört om allt. Allt om din riktiga bakgrund. Allt om din räkmacka in i de fina salongerna. Allt om hur din så kallade syster svek dig. Och jag har hört om huset i Norrland som du ärvt och nu är på väg att smita till. Jag vet också att även om ditt liv här i Stockholm mestadels var en falsk värld så var det vi hade, eller har, inte det. Man vet när allting bara känns rätt och det är så jag känner och jag vet att du känner likadant. Visst gör du? Du sa att du älskar mig, och jag älskar dig, jag gör det Ida. Och man säger ju inte något sådant utan att mena det. Inte ens i en för övrigt påhittad värld. Det är inte mänskligt. Och jag känner dig, jag vet att du är en god person. Jag vet att du älskar mig, jag älskar ju dig, det här blir bra. Du måste bara stanna. Stanna hos mig. Jag ställer upp för dig. Du är min och jag är din. Vi är till för varandra. Jag bara vet det. Jag känner det. Du känner det med va?
Ida är helt stel. Ted bara maler på. Hon vet inte vad hon ska säga. Han känns manisk, nästa besatt. Det är otäckt. Hon lossar sig ur hans famn. Hon tittar ned mot marken och döljer ansiktet i händerna. Det är tillfällen som dessa som man bara vill sjunka genom jorden, försvinna. Han har rätt i en sak. Hon är egentligen en god människa. Men. Bara för att hon är god betyder det inte att hon älskar honom. Det vet hon faktiskt inte. Nu finns det inget utrymme för några känslor till någon annan. Nu finns det bara utrymme för att försöka hitta tillbaka till sig själv. Att bli tillfreds med vem man själv är. Innan hon har kommit underfund med det har hon inget att säga honom. Egentligen inte efteråt heller. Det känns poänglöst. Hon kan inte kräva att han väntar på henne. Hon kan inte garantera att hon känner ett dyft för honom. Men en sak vet hon och det är att den tjej han har förälskat sig i inte finns längre. Det spelar ingen roll hur mycket han tror på att det är den sanna Ida han lärt känna för det har han inte, för Ida själv vet inte ens vem det är längre. Det är hon som hon måste hitta.
- Ted... det är nog bäst att du går. Jag behöver vara för mig själv. Snälla.
Äntligen kommer han som ska hämta bokhyllan. Ida går mot dörren för att öppna. Hon lossar på säkerhetskedjan och öppnar dörren. För en gångs skull tittar hon inte genom titthålet först. Det brukar hon alltid göra. Konstigt tänker hon i samma veva som hon öppnar dörren. Och där utanför står kanske förklaringen. Samtidigt som hon öppnar dörren så börjar hon säga hej men så fort hon ser vem som står där utanför tystnar hon direkt. Om hon hade tittat genom titthålet och sett vem som stod där hade hon aldrig öppnat. Hon hade låtsats som att hon redan var borta. Att hon hade lämnat det här. Både lägenheten och det liv som hon levt de senaste fem åren. Nu måste hon ställas inför den här konfrontationen hon absolut inte ville. Han är dessutom helt rödgråten. Hur ska hon kunna förklara det här? Vad vet han? Varför är han rödgråten? Är han arg? Är han ledsen? Vad är han?
Då öppnar han munnen och säger:
- Jag var tvungen att träffa dig innan det är för sent. När jag såg att du sålde hyllan tog jag tillfället. Det är alltså jag som är bokhylleköparn. Johan.
Idas tankar bara snurrar. Hon förstår fortfarande ingenting. Hur visste han? Och vad ska hon säga? Hon har egentligen ingen vettig förklaring. Det är väl ändå det han är här och söker? En förklaring?
- Johan....påhittigt, är det ända som kommer ur henne.
Ida har precis packat det sista. Hela hemmet är nedpackat i flyttkartonger från Bauhaus. En gammal Billy-hylla är bara nedmonterad och väntar på att Blocket-köparen ska hämta den. Hon öppnar vädringsfönstret i köket och tänder en cigg. Blåser ut röken i den vinterkalla stockholmsluften så att det blir en stort rökmoln där andedräkten blandas med cigarettröken. Hon tänker att det var väl fan att det blev såhär. Cigg är ju inte det bästa för kroppen direkt men det var oundvikligt i det liv hon nu lämnar bakom sig. Och i jämförelse med alla andra alternativ är nog dessa Marlboro lights, eller silver som de numera heter, i det mildaste laget ändå. Hon röker klart och kastar ut fimpen ur fönstret, vem bryr sig en dag som denna, hon ska ju ändå flytta och det är dessutom snö ute så det är inte direkt brandrisk.
Hon stänger fönstret igen. Nu känns det verkligen tomt. Tomt på alla möjliga sätt. Allting gick så fort. Plötsligt var jobbet hennes och det där livet hon alltid drömt om var verklighet. En verklighet som dock inte var helt korrekt konstruerad. Grunden var inte rätt gjuten om man säger så.
Jag känner mig själv väldigt berörd över pojkens reaktion men försöker lägga band på mina egna känslor ett tag till så jag lägger en hand på hans axel och säger förlåt. Förklarar att jag inte visste att det var så känsligt, frågan om hans pappa. Nu behöver jag skapa en känsla av tillit så att han inte bryter ihop totalt. Därför väljer jag att fråga om det är Annika som är hans mamma? Om jag visar att jag känner hans mamma kanske han blir lite tryggare, tänker jag. Och det som sker är att han tittar upp mot mig, genom glansiga, tåriga, lysande, blåa ögon. Han får fram ett ja och jag ler mot honom och säger att det var tur det. Han skrattar till. Troligtvis mest för att han är nervös och inte riktigt vet hur han ska bete sig, men jag inser själv att det var konstigt sagt. Men jag tar sats, i mitt mod, och frågar om han känner igen mig? Om jag påminner han om något. Men då, plötsligt, hör jag hur entrédörrarna smälls upp och klackar klickar snabbt, springades, mot det stengolv som finns här i entrén, och hon kommer hitåt. Jag vänder mig om och möter hennes blick. "Vad fan är det här!?" skriker hon åt mig medan hon springer fram och omfamnar pojken.
Samtidigt som jag börjar fundera på hur hon vet att jag är här ser jag att pojken plockar upp telefonen ur fickan och stänger av samtalet. Samtalet som han troligen lyckats ringa från fickan, till sin mamma, till Annika. Nu brister det för mig. Hur ska jag orka träffa min son som jag inte sett sedan han var en liten liten bebis samtidigt som den kvinna jag älskade så högt men var alldeles för naiv för att älska fullt ut. Idag vet jag ju vilket fruktansvärt svin jag har varit. Jag fick en panikångestattack mitt i allt rosenröda babylyckorusskimmer. Jag var ju inte redo. Det var inte planerat. Mitt behov var inte över. Jag klarade inte av att ständigt komma i andra hand. Jag var tjugo år och levde i en sådan fruktansvärd sexuell frustration under ett år eftersom hon först var gravid i flera månader och tappade sexlusten totalt och dessutom sedan bara öste sin kärlek över barnet. Jag kände mig förnedrad och rädd. I stället för att ta mitt ansvar så bara drog jag. Jag packade en resväska och tog första bästa flyg till Thailand, sedan hörde jag aldrig av mig. I Thailand levde jag rövare. Mitt sexuella behov har alltid varit stort och det mättades rejält och jag trodde jag levde drömmen. Men en dag kom det i kapp mig. Och nu är jag här. Min son är det bästa som hänt mig och jag måste få vara hans pappa. Jag bara måste. Jag vill krama om honom, pussa på honom och bara ge honom allt kärlek jag har. Min kraft har tagit slut, jag inser att jag inte har något att säga. Jag sjunker ihop på knä, tårarna rinner, skammen känns och jag piper fram "jag är ju hans pappa, han måste ha en pappa".
För en gångs skull är vi inte sena. Allting har bara fungerat den här morgonen. Anton sprudlar efter en dröm som tagit honom med storm. Han drömde att han träffade Zlatan. Att Zlatan gav honom tips och tränade med honom. Han säger om och om igen att det var så verkligt. Att jag bara måste förstå hur verkligt det var. Jag ler. Inombord och utombords. Finns det något bättre än en glad och frisk unge? Det är lycka. Det är harmoni. Nu närmar vi oss skoltrappan. Jag kramar om honom hårt, ger honom en puss på pannan och säger att jag hämtar honom tidigare från fritids idag. Det bestämde jag just. Det känns som att vi behöver lite egen tid. Inte bara en stressig vardagseftermiddag. Jag står kvar på trappan medan jag ser honom gå in i porten och vinka mot mig. De gnistrande blå ögonen lyser fortfarande av lyckan, den lyckan han fått av något så enkelt som en dröm - det var förvisso inte vilken dröm som helst, men ändå.
Det är dags. Idag är det dags. Jag har smygit in i skolan. Står och läser på en anslagstavla innanför entrén. Vill inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det här måste gå till på mitt sätt, nu när jag är här, när den stora dagen är kommen. Och där öppnas dörren och jag hör en ljus röst ropa hejdå till någon utanför. Han kommer sedan in i entrén och går mot den högra korridoren. Jag börjar röra mig mot honom. Han ser mig. Han fina blåa ögon tindrar. Jag blir nästa knäsvag. Kan inte låta bli att le mot honom. Han märker att jag söker hans kontakt och därför säger han hej. Jag hälsar tillbaka samtidigt som jag frågar honom hur han mår. Sedan frågan jag vad hans mamma heter och var hon är. Han ser lite konstigt på mig. Ser lite rädd. Fan. Han får inte bli rädd nu. Det är inte bra. Han svarar i alla fall och då undrar jag över vem hans pappa är. Här händer det något som jag inte räknat med. Underläppen börjar darra lätt och hans krytar fram att han inte har någon pappa.
Idag har jag valt att vara där tidigt. Annars har jag alltid varit där vid lunch. Men jag kom på att det kanske är bättre val att slå till på morgonen. Jag har parkerat runt hörnet och ställt mig rakt över gatan, vid en korsning. Låtsas prata i telefon så att det inte ser misstänksamt ut. Det vore ju synd. Klockan är kvart över åtta. Borde han inte vara här nu? Börjar de inte tjugo över åtta här? Det har jag förstått som den svenska standarden. En del barn och deras mammor, men även pappor, har i och för sig strömmat in. Men var är han med den där särskilda utrålningen, de gnistrande blåa ögonen och det säregna skrattet som gör mig hela varm? Det är ju han jag väntar på. Ingen annan. Nu har det gått tio minuter sedan jag kom hit. Jag tänder en cigg och tar några bloss, låtsas vänta på någon. Det får ju inte verka konstigt. Det vore synd om jag väckte uppmärksamhet. Han får komma nu annars spricker det.
Jag läser nyheterna på min iPhone. Som sagt, jag får inte väcka uppmärksamhet. Inte verka främmande. Inte verka avvikande. En iPhone att pilla med är bra. Det är så stockholmare gör när man väntar. Då smälter man in, hoppas jag.
Och där, när jag fastnat i en av DNs artiklar om hur Löfvén är i blåsväder, hör jag hans röst. Han vinkar till sin mamma som ger honom slängkyssar nedifrån trappan. Jag hinner bara se hur han vänder sig om och går in i skolan medan mamman rusar iväg samtidigt som hon stoppar in iPhone-lurarna i öronen och verkar ringa ett samtal medan hon rusar vidare. Jag säger ju det. Stockholmare använder sin iPhone så tydligt. Även om det kanske inte är så konstigt att man just ringer med den, men i alla fall. Trist. Jag hade behövt se mer av honom. Nu måste jag lösa det här. Det är nog bättre på morgonen ändå, fast jag måste smyga mig in i skolan. Finns det övervakningskameror där tro? Tål att tänkas på. Farligt om någon ser mig innan jag får tag i honom. Eller kanske inte farligt. Mer olämpligt. Enligt min plan, strikt olämpligt. Jag måste få tag i honom först, utan att någon blandar sig i. Så måste det gå till. Det har jag bestämt.
Hon har vaknat med en jävulsk huvudvärk. En alvedon och sedan är det bara att väcka Anton. Hoppas inte han börjar bli sjuk. Det har vi inte tid med. Inte alls. Har man någonsin tid förresten? Det är väl just det. Tiden räcker inte till längre. Undra om det inte var bättre förr. Kärnfamiljsmodellen. Den var nog inte så dum. Ett mer tydligt delat ansvar. Inte som nu, ensamstående med allt ansvar. Ansvar för att mitt barn ska ha en trygg och harmonisk uppväxt med mat på bordet. Ansvar för att se till att ha ett jobb att gå till så att man kan försörja sitt barn, och sig själv. Ansvar för att hänga med i alla trender så att barnet inte blir utfryst på grund av fel skor, tröja eller mobiltelefon. Förvisso kanske jag överdriver nu. Jag har trots allt Anton i en bra skola där han är omtyckt och hysterin kring materiella ting verkar inte vara så utspridd. Och jag är glad att han har fotbollen. Hela han lyser upp när han pratar om fotboll och när han spelar fotboll liksom glittrar det i hans alldeles blåa klara ögon. Jag hoppas det håller i sig. Han är ju nara nio år än, mycket kan hända. Så länge han har fotbollen som största intresse känner jag mig trygg. Det är där han skapar sig bra manliga förebilder. Han ser så mycket upp till sin fotbollstränare, för att inte tala om idrottsläraren. Det behöver han, bra manliga förebiler. Nu när hans pappa är borta. Han kommer aldrig komma tillbaka. Så är det bara. Det är en sorg som han kommer få leva med hela livet.
Dags att ta tag i morgonbestyren. Jag väcker Anton med hjärtat i halsgropen, han får inte vara sjuk. Han öppnar ögonen, som är lite igenklistrade av varig sörja. Sömndrucken säger han godmorgon. Än så länge verkar det helt ok. Jag går och förbereder frukosten medan han får vakna till. Efter tio minuter kommer han in i köket. När jag frågar hur han mår så svarar han såklart att han har ont i huvudet. Typsikt. Vi provar med alvedon och äter frukost. Det kanske bara är morgontröttheten. Men det är ju det här med halvkrassliga barn också, man har ju ansvar att se till att de håller sig hemma och inte smittar andra heller. Så var vi där igen, det där ansvaret. Det stressar mig, jag mår dåligt, jag räcker inte till. Hur klarar alla ensamstående två-, tre-, fyrabarnsmammor av vardagen? Och dessutom hinner de blogga, baka, träffa vänner över fika, after noon-tea och fina middagar på de rätta restaurangerna. Och juste, de hinner dessutom med femtiotal härliga venissager och invigningar i veckan som de blivit bjudna till eftersom de har de där välbesökta bloggarna. Jag blir galen. Och nu ser Anton att jag är ledsen också. Han ser sånt vid det här laget. Han är den som lägger armarna om mig för att ge mig tröst. Så var vi där igen, min nioåriga son ska väl inte behöva vara den som är stark och tröstar mig. Helt fel. Och allt är mitt fel. Jag har ju trots allt sett till att han finns till och jag älskar honom över allt annat men hur ska jag kunna ta mitt ansvar. Han måste få en bra uppväxt och det är jag som måste se till att det blir så. Därför ler jag mot honom och säger att jag bara är lite trött men att vi nu måste borsta tänderna och ta oss iväg. Skolan börjar om en halvtimme och jag har ett viktigt jobbmöte om en timme.
Jag kör. Förtvivlat. In mot stan, igen. Hem. Eller det är inget hem. Ett hotellrum kan aldrig vara ett hem. Och det känns. Det känns för det finns ingen egen vrå. En egen vrå att bara vara sig själv i, som det finns i alla hem. En sådan vrå hade jag behövt nu. En stilla, egen, ensam, vrå att bara vara i. Att sörja min egen tragik. En tragik som jag inte rår för. De säger ju att man blir som sin far. Och jag kan bara instämma. Jag är som min far var. Ibland känner jag en stor tillfredställelse, såklart. Att leva ut sina lustar gör en tillfredställd. Men sen, sen kommer ångesten. Hur kan man göra såhär? Hur kan man utsätta ett barn för det här? Hur kan man bara agera utan någon som helst empati? Medan jag blir tillfredställd så lider andra. Det förstår jag inte då, då ställer min hjärna om sig till att bara se det goda för att jag ska få rätt, för att övertyga mig själv att jag behöver det här. Det kanske är ett handikapp. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte fungerar i relationer. Jag vill, men det går inte. Jag måste ha min frihet, få ge mig hän mina lustar. Det är bara så det är. Min far lämnade det i arv till mig. Jag säger ju det, man blir som sin egen far. Det är inte mitt fel.
Jag parkerar bilen och går upp på rummet. När jag stänger dörren om mig kommer känslorna. Jag vill ju bara ha honom. Tårarna rinner nedför kinderna, det jag känner är så starkt. Jag behöver honom. När jag tittar på fotografiet på honom blir jag varm i hela kroppen. Och idag såg jag honom livs levande. Han var så fin. Jag hade parkerat bilen så att jag hade insyn över skolgården. Man ser rakt in nu när löven på buskarna har fallit till marken. Han spelade fotboll. Han hade fina blåa ögon, det såg jag ända från bilen. Hela han var fin. Jag ser så fram emot att få möta honom. Att få krama om honom. Snart är den dagen här. Lite mer saker som jag måste ordna upp först, men snart, snart kommer dagen. Och den tillfredställelsen. Den tror jag ändå slår alla.